De senaste åren har jag haft svårt att finna ork och lust att verkligen kötta plugg. Timmarna som krävs i tentaveckan för godkänt har varit precis bortom mitt grepp. Helt ärligt tror jag också det grundar sig i en rädsla att misslyckas; om jag inte försöker ordentligt tär det inte på min självbild om jag får underkänt på en tenta.
Just nu har jag två tentor efter mig, varav en jag tålmodigt inväntar betyg på, så situationen är egentligen inte så farlig. Problemet är att min självbild till stor del har baserats på att jag är ”duktig” och ”smart”. Ett tillfälle jag minns särskilt tydligt är när klassen fick tillbaka ett SO prov i högstadiet. Jag fick ett A, och blev inte glad. Där insåg jag att jag inte blir glad av att få höga betyg, endast missnöjd om jag inte får det och därmed hade kunnat prestera bättre.
Tjejen som pluggar matte 22 på kvällen för att hon ”måste” hinna göra alla övningsuppgifter inför morgondagens lektion is no more. För övrigt passar inte dessa byxor längre, och fan vad jag måste köpa ett par nya i samma modell. Bästa byxorna asså.
Detta synsätt var varken roligt eller bra för stressnivåerna. Så småningom slutade jag försöka mitt bästa, för mitt bästa var osunt och extremt. Idag gör jag mitt bästa i många situationer, men inte just när det kommer till plugg. Så kallad work-life balance är ett begrepp jag har bekantat mig med, trots att det nu har slagit över och jag inte ens helhjärtat vågar försöka. That’s a whole ’nother story.
Nu när jag börjar min master är jag sugen på förändring. Jag har flyttat, kan skapa en ny rutin och har mycket valbara kurser framför mig. Dock vet alla att det är ungefär väldigt mycket lättare att säga att man ska påbörja en ny rutin, än att faktiskt påbörja den. Idag tog jag däremot ett steg i rätt riktning för att cementera detta nya vardagsliv. Jag gick upp, gjorde en 30-min crossfit workout på yogamattan i mitt vardagsrum, storstädade hela lägenheten, handlade mat för två meal-prep omgångar, lagade middag, packade upp från min semester, röjde, rensade och såg på Sex and the City. Och beställde örngott. Detta måste vara den mest produktiva dagen jag haft detta året, ärligt talat.
Egentligen var min att-göra lista lite längre, men jag nöjde mig med att boka en tvättid istället för att faktiskt tvätta, bland annat. Work-life balance baby.
Har du någonsin moppat en vägg? Det har jag, mer bestämt alla fyra väggar i den nya ettan. Äntligen går lassen med flyttlådor till min alldeles egna lägenhet. Hittills har däremot inga möbler funnit sig dit, men 22 par skor, böcker utan bokhylla, nya bestick och städprodukter börjar fylla de tomma rummen.
Charmen med en tom lägenhet som ska fyllas med möbler, tavlor och lampor för mig till Biltema, Lagerhaus och Ikea på jakt efter studentvänliga deals på fin inredning. Den tidigare hyresgästen hade dessutom lämnat en present; smutsiga väggar med massvis av små hål efter tavlor och hyllor. Flera tidigare hyresgästers spackel, märken och smuts prydde de vita väggarna och gav ett allmänt onajs intryck. Men det ska jag åtgärda, och moppen var bara första steget.
Städ städ städ
Med ett öppet fönster strömmade frisk kvällsluft in bland citrondoftande städprodukter. Jag spacklade omsorgsfullt de tiotal hål som fanns överallt på väggarna, fylld av en stark känsla av stolthet att jag gjorde detta själv. Från min mobil sjöng Amy Winehouse, ljudet studsandes bland de kala väggarna. Detta var första gången jag var ensam i lägenheten, min lägenhet. Tyst, tomt och nästan kusligt var det.
En produktiv kväll senare knaprar jag bränd makaronilåda till middag och ser på Sex and the City, en skål chips bredvid. På Snapchat dyker en influensers inlägg från Way Out West upp som förslag, och jag blir nyfiken. Två-tre snaps senare stänger jag sammanbitet ner appen; det lilla jag hann se av sleek buns, prada shades och lipfiller räckte gott och väl.
Dessvärre känns det som alla dessa typer av event har blivit en enda stor marketing kampanj där influensers lever sitt bästa liv och får allt ”vanligt” folk, som typ mig, att må lite sämre över sina vanliga liv. Nu i lägenheten stängde jag av handdukstorken och elementen för att kanske spara en hundralapp på elräkningen. En soffa, matta, matbord, stolar, skrivbordsstol och målarfärg till de smutsiga väggarna är saker jag ska inhandla, men jag inväntar tålmodigt min lilla butikslön som kommer i slutet av sommaren. Jag har verkligen ingen speciellt stark längtan att gå på Way Out West (eller ett stort-överprisat-tredagars-krök-med-halvbra-musik som man också kan kalla det) och är verkligen inte avundsjuk på dessa influensers. Inte ens en gnutta. Bitter? Ja, ändå lite. Mitt liv är också bra, roligt och värdefullt, även om jag inte lägger tusentals kronor på mitt utseende varje månad och köper en ny Zara-garderob stup i kvarten. Med avsmak minns jag en haul på Youtube, där påsar fyllda med kläder provades. Personen hade gått i butiken utan att bry sig om att prova inköpen och diskuterade nu huruvida de satt bra eller inte. För mig var det helt absurt; om jag köper kläder gör jag det omsorgsfullt, prismedvetet och med omtanke för miljön. Mina plagg är inte utbytbara, vilket var känslan jag fick av henne. Kläderna behandlades som förbrukningsvaror som skulle användas en eller två gånger. I vissa hauls jag har sett finns ingen emotionell koppling till kläderna alls, om det inte är en YSL väska man unnar sig, såklart.
Fortsättningsvis tycker jag det är lite absurt att det är detta som ska eftersträvas. Det är ju bokstavligen bara påhitt. Influensers jobb är att sälja en förskönad bild av sig själv och sina liv. Även om många kanske inte egentligen eftersträvar att leva så, tror jag det har en oerhört stark påverkan på vårt undermedvetande. Vad lägger jag mina pengar på, vad delar jag på sociala medier, vad återberättar jag om min helg? Jag har köpt många saker jag sedan ångrat, för jag tänkte att de skulle göra mig bättre. Bättre. Du läste det rätt. Saker gör en inte bättre. Helt ärligt, fuck sociala medier. De är skit. Folk får såklart göra vad de vill, men det är krig, svält, fattigdom och förtryck i stora delar av världen. Vi lever i lågkonjunktur, varje gång jag hör ett flygplan håller jag andan tills jag inte hör en explosion, och jag är rädd för att ta kollektivtrafik hem från stan efter en utekväll. Men du, kära influenser, drick du din Redbull vodka på WOW och lägg ut det på Snapchat, från eventet där du kommer in gratis och får all mat du kan vilja ha. Open bar och PR-paket kanske ingår också? Få alla andra att må sämre över att deras liv inte är lika perfekt och fantastiskt som ditt. Gör du det.
Bitterhet does not look good on me. Tro mig, jag är fullt medveten om det. Det är en förlängning av min egen osäkerhet. Dessa Pr-kampanjer faller mig dock inte i smaken, som kvinna som ska ut i en mansdominerad bransch och även är i tydlig minoritet på min utbildning. Och trad-wives, det absurda fenomenet där unga kvinnor vill gå tillbaka i tiden till en förskönad bild av hemmafrun, får mig att sucka. På campus, där jag gör mitt yttersta för att inte bli en hemmafru, har jag hört ytterst märkliga kommentarer från både klasskamrater och fakultet. På jobbet har dessutom fula gubbar tagit sig rätten att kommentera min kropp. Skulle mitt liv inte vara bra nog, bara för jag inte dansar på Way Out West, drink i handen med överfyllda läppar? Jag är mer än dekoration och en mack-makare. Bre din egen jävla smörgås, gubbjävel. Och till dig som faller för trad-wife trenderna: ta ett restaurangjobb och se hur kul du tycker det är. Då får du i alla fall en pension.
Det som inte faller mig i smaken med dessa kropps- och skönhetsideal samt förvrängda bilder av verkligheten är att de blir tydliga motkrafter till det jag försöker åstadkomma genom att studera till civilingenjör, samt alla framsteg som gjorts sedan kvinnor fick ha långbyxor och äga saker. Ska jag vara ärlig grundar mitt förakt även i att jag aldrig kan bli en sån vacker influenser-tjej, hur mycket jag än försöker. Även om askungens goda fe svängde förbi hade jag känt mig som en bluff. Jag är i princip allergisk mot ”coola” personer, tack högstadiet för det, och influensers ger mig samma vibe.
För att summera denna långa rant: Vår lilla tid här på jorden får inte schablas bort. Hittills tror jag det är enkelhet, familj, konst och närhet till natur som hade gjort mig lyckligast. Ständigt jobbar jag med att släppa tankar om att mitt liv hade varit bättre om jag köpte en sån här, eller en sån där, såg ut si eller bodde så. Extern bekräftelse för ytliga ting doesn’t mean shit. Det är ju familj- och vänskapsrelationer man kommer glädjas åt när åldern kommer. Detta var min rant för denna gång.
Vill du ha en female-rage låt, lyssna på Nightmare med Halsey.
Jag spenderade precis över 1000 kr på att starta en blogg som jag inte vet om någon kommer läsa, och om det kan man säga vad man vill. Jag säger i alla fall att jag är stolt, rädd och taggad. Självfallet övervägde jag att använda ett gratis-program för att skapa bloggen, men resonerade att det var bättre att sätta lite press på mig själv genom att satsa stort från början. Jag manifesterar att den större kapaciteten kommer komma till användning. Nu har jag något att förlora – mer specifikt en hel jäkla lax – och har därmed inget annat val än att skriva. Här ska det banne mig produceras blogg-inlägg så get ready.
Till dig som läser vill jag säga att jag är innerligt tacksam att du har hittat hit. Jag har nämligen haft tusen olika idéer som snurrar runt i mitt huvud, och inte vetat vad jag ska göra med dem. De har varit diffusa, svåra att sätta fingret på och ändrats från dag till dag. Som jag skojat om med mina vänner; jag har haft en existentiell kris ca en gång i veckan de senaste tre åren. Många frågor har gnagt i mig om hur jag vill att min vardag ska se ut; skulle jag valt konst istället för teknik, hur är livet som egenföretagare, borde man flytta till landet, ska jag skriva en bok och sluta dricka läsk med sötningsmedel – alltså alla de stora frågorna. Dessa frågor har blivit allt mer påtagliga ju närmare arbetslivet kryper. En grå, kaffe-luktande jakt på högre bruttolön och falska leenden utbytta med kollegor gör mig nästan tårögd när jag skriver detta. Tårarna är också glädjetårar, då jag tror alla dessa tankar äntligen har lett till handling. Vi får se, och det är därför vi är här.
Min kompis Anna till vänster och jag till höger. Hon peppar mig alltid att våga göra coola saker, så som att starta en blogg<3
Jag är världens realist, i grunden praktiskt lagd och tycker logiskt tänkande är något av det finaste vi har. Märks det att jag pluggar till civilingenjör? Torrt som fan, jag vet. Idag har jag exempelvis arbetat hela dagen, inte med min blogg utan i butik. Det är ett roligt jobb med trevliga kollegor även om jag lämnar jobbet luktandes som en gammal soffa. Nästan hela min förra lön lades på min lägenhetshyra. Nu efter jobbet har jag druckit Pepsi, lagt tusen spänn på en blogg och funderat väldigt länge över hur man ändrar färg på bloggens text, och dessutom råkat radera ett helt färdigskrivet inlägg. Men jag är här, och gör så gott jag kan med de resurser och tid jag har. Guldstjärna till mig! Och till dig!
Förmodligen borde jag kanske berätta lite mer om mig själv, nu när du tagit dig tiden att titta förbi. Här är ett par saker som gör mig glad:
Baka bananbröd (fett jäkla gött med chokladpluppar i)
Vara vid havet
Inse att det är lördag när jag trodde det var söndag
Träffa min familj
När jag stavar rätt på ”civilingenjör”. Det gjorde jag inte nu.
Doften av churros på Liseberg
Slutligen, tack igen för att du nu har läst mitt fösta inlägg. Vi kanske inte vet exakt vart vi är på väg, men det är också en del av charmen tänker jag. Alla möjligheter är ju faktiskt möjliga.
