På senaste har jag tänkt mycket på hur andra uppfattar mig. Vilka kläder borde jag ha för att förmedla ett visst intryck, hur ska jag föra mig nu i min nya klass och hur säljer jag bäst in mig själv på LinkedIn? Som du kanske förstår har det tagit en hel del energi. Det har även påverkat tillfredsställelsen jag själv känner i min vardag. Lite av den där uppskattningen för det enkla tycks ha försvunnit, och det vill jag ändra på.
Från och med nu ska jag försöka skifta mitt fokus från att tänka på andra, till att se det fina runt omkring mig. Det är en process såklart, och jag har varit här förut. Man får helt enkelt fortsätta påminna sig själv när man faller ut från mönstret man vill vara i.
Igår hämtade jag ett paket några hundra meter från min lägenhet. Det var nästan som att luften utomhus gav mig nytt liv; den var kall, frisk och full av syre. De första höstlöven omkring mina fötter påminde mig och hur mycket jag uppskattar just denna tid på året.
Regn på fönster är något av det som ger mig mest ro.
På väg till campus regnade det. Bakom spårvagnsfönstret kände jag ett lugn som endast regn ger mig. Att vara inomhus när det regnar, dropparna smattrandes på rutan, är som att trycka paus på allt runtomkring. Det är bara regnet, rutan och jag som finns.
Lite godis på en tisdag
Sammanfattningsvis ska jag fokusera mer på det enkla. Det är ju de små ögonblicken som tillsammans utgör livet. Jag tror nämligen starkt att delar av mitt drömliv redan pågår just nu, jag måste bara bli bättre på att se dem.
Det verkar som att ångest inför skolstarten håller kvar sitt grepp på en även i tjugo-årsåldern på univeritetet. Jag scrollade precis igenom LinkedIn, och i kontrast till den lugna sommaren som varit, överöstes jag med inlägg om sommarjobb, internships, nya jobb och coola prestationer. Till dig som känner stress eller press när du läser dessa inlägg; skit i dem. Mitt hjärta slår snabbare när jag skriver detta inlägg, för jag blev triggad av strömmen av fancy prestationer. Denna sommaren har jag också åstadkommit nya prestationer:
Jag har börjat läsa igen, efter flera år där det felaktigt prioriterades bort
Mina vänner och jag har åkt på utflykter, ätit middagar, druckit kaffe och umgåtts
Jag har startat en blogg, och vågar stolt visa upp vad jag kan erbjuda inom konst och design
När jag pluggade inför en omtenta fann jag konstigt nog lite glädje i att lära mig igen
Mina prioriteringar blir allt tydligare för mig
Jag har rest och fått se nya delar av Sverige
Jag har målat
Jag har blivit mer självständig
Jag har jobbat väldigt mycket och tjänat in pengar för att inreda min lägenhet
Om jag får säga det själv tycker jag det låter som att jag har gjort en hel del, som kanske vanligtvis inte nämns så mycket på LinkedIn. Hur mycket eller lite man gjorde under sommaren ska man inte jämföra sig med andra. Bara du vet vad som får dig att må bra. Att ta hand om sig själv är dessutom något av det viktigaste, och mest imponerande, man kan göra. Därmed, oavsett om sommaren var fullspäckad med festligheter, plugg, jobb eller tid för återhämtning hoppas jag du fann tid att ta hand om dig. Om inte, är det en ny chans idag.
De senaste åren har jag haft svårt att finna ork och lust att verkligen kötta plugg. Timmarna som krävs i tentaveckan för godkänt har varit precis bortom mitt grepp. Helt ärligt tror jag också det grundar sig i en rädsla att misslyckas; om jag inte försöker ordentligt tär det inte på min självbild om jag får underkänt på en tenta.
Just nu har jag två tentor efter mig, varav en jag tålmodigt inväntar betyg på, så situationen är egentligen inte så farlig. Problemet är att min självbild till stor del har baserats på att jag är ”duktig” och ”smart”. Ett tillfälle jag minns särskilt tydligt är när klassen fick tillbaka ett SO prov i högstadiet. Jag fick ett A, och blev inte glad. Där insåg jag att jag inte blir glad av att få höga betyg, endast missnöjd om jag inte får det och därmed hade kunnat prestera bättre.
Tjejen som pluggar matte 22 på kvällen för att hon ”måste” hinna göra alla övningsuppgifter inför morgondagens lektion is no more. För övrigt passar inte dessa byxor längre, och fan vad jag måste köpa ett par nya i samma modell. Bästa byxorna asså.
Detta synsätt var varken roligt eller bra för stressnivåerna. Så småningom slutade jag försöka mitt bästa, för mitt bästa var osunt och extremt. Idag gör jag mitt bästa i många situationer, men inte just när det kommer till plugg. Så kallad work-life balance är ett begrepp jag har bekantat mig med, trots att det nu har slagit över och jag inte ens helhjärtat vågar försöka. That’s a whole ’nother story.
Nu när jag börjar min master är jag sugen på förändring. Jag har flyttat, kan skapa en ny rutin och har mycket valbara kurser framför mig. Dock vet alla att det är ungefär väldigt mycket lättare att säga att man ska påbörja en ny rutin, än att faktiskt påbörja den. Idag tog jag däremot ett steg i rätt riktning för att cementera detta nya vardagsliv. Jag gick upp, gjorde en 30-min crossfit workout på yogamattan i mitt vardagsrum, storstädade hela lägenheten, handlade mat för två meal-prep omgångar, lagade middag, packade upp från min semester, röjde, rensade och såg på Sex and the City. Och beställde örngott. Detta måste vara den mest produktiva dagen jag haft detta året, ärligt talat.
Egentligen var min att-göra lista lite längre, men jag nöjde mig med att boka en tvättid istället för att faktiskt tvätta, bland annat. Work-life balance baby.
Då jag ännu inte hade några möbler i lägenheten satt jag och mina vänner på golvet, bland tomma sushi-lådor och engångs-pinnar. Vi drack ett nytt rödvin från Portugal som jag köpt på systemet för att bjuda på. Portugisiska viner ska tydligen vara underskattade. Det kändes ovant när jag plockade fram chokladen jag inhandlat, för nu hade jag äntligen min första bjudning i mitt eget boende med saker jag köpt.
Med spackel på väggarna, flyttlådor, icke-existerande möbler och ekande röster var det tydligt att vi satt i en tom lägenhet. Med trots det kände jag hur den var full av kärlek. När det kommer till vänner drog jag tillslut vinslotten, efter flera år av att dragit nitlotter. Tyvärr saknades några av mina fina tjejer denna kväll, men ni vet vilka ni är och all kärlek till er. Det är en cool känsla att veta att jag hade gått igenom eld och vatten för dessa personer, och nu blir jag lite rörd. Även när jag själv känner mig som en bluff och inte förstår varför dessa omtänksamma, vackra, kreativa och generösa tjejer vill hänga med mig finns de där redo med pepp, kram, choklad och verbala bitch-slaps när det behövs för att få ur en lite vett.
Alla har vi dock så olika liv nu, och ibland känns det trist att vi inte längre ses i skolan varje dag. Utspridda i flera olika städer, med parters och icke-gemensamma vänner är det sällan vi alla ses samtidigt. Därför blir jag extra tacksam när vi väl får chansen att göra det, och att vi alla tar oss tiden att pussla med scheman för att ses. Vänner ska man inte ta för givet. <3
Halvöppna ögon och en famlande hand söker fram mobilen. 8:42. Ögonen vidgas och jag far upp. Om 19 minuter går bussen och jag brukar behöva springa även när jag gått upp i tid.
Vad är viktigast? Borsta tänder, packa ner lite smink, lägga ner min frukost. Jag har en kvart. Jag hinner nog fixa mig när jag väl är framme så allt slängs ner i en tygkasse.
Påsarna under ögonen är helt brutala, och några nya finnar har fått för sig att dyka upp. Detta är andra gången i mitt liv jag försover mig. Jag bör nog se det som ett tecken; min kropp behöver mer sömn och jag är stressad, mer stressad än vad jag trodde. Igår kväll satt jag uppe och redigerade min blogg, och sen duschade jag vid 00. Nu är håret fortfarande blött och står upp på ett roligt sätt. Jag som hade tänkt äta min frukost i lugn och ro samt sminka mig lite extra fint.
På med en svart T-shirt från Ullared, vita (grådassiga) sneakers och solglasögon för att inte se helt förstör ut. Ute vid busshållplatsen inser jag att min tröja är för varm, och att jag kommer svettas hela dagen. Väl på jobbet andas jag ut.
Tack och lov har vi en underbar, bästaste, fantastisk kaffebryggare med kaffe som faktiskt är gott. Jag brygger en kanna med lite extra starkt kaffe och tar fram min nedpackade chiapudding. Vid det lilla bordet äter jag själv i tystnad. Mitt pass börjar strax och jag försöker samla mig. Nu är jag väldigt nöjd att jag orkade ställa mig och preppa frukosten igår kväll, annars hade jag fått köpa någon överprisad macka på 7/11. Den första kaffeklunken smakar ljuvligt, både smakrik och len. Den andra smakar som att nu kanske jag orkar vara här hela dagen. Den tredje smakar som att det nog kan bli en bra dag.
Idag öppnar jag i alla fall butiken, vilket är det jag föredrar. Då hinner jag fixa i ordning bland produkterna så det ser fint och ordningsamt ut, så som jag vill ha det.
MumsPigg och glad kexchoklad
Dagen rullade på, och när jag kom hem startade jag ett gräl med någon som inte förtjänade det. Trött, överstimulerad, hungrig, en veckas uppbyggd stress och grov PMS ledde till ett bråk som enkelt hade gått att undvika. Nu i efterhand skäms jag när jag tänker tillbaka på hela situationen, för jag tog fel beslut efter fel beslut. När jag vet att jag har gjort fel har jag dessutom oerhört svårt att förlåta mig själv, även om jag hade släppt det och gått vidare utan problem om rollerna varit omvända. Jag tror det grundar sig i en strak rädsla att bli övergiven och lämnad. Kul.
Hur som helst, det var inte en toppen dag. Jag fick i alla fall lära mig något nytt om mig själv och för det är jag självklart tacksam. Såklart är jag även tacksam för relationer där det finns förståelse och tålamod åt båda håll. Det ska man inte ta för givet.
Jag hoppas du som läser haft en lite bättre dag än mig, men att du är snäll mot dig själv om du inte haft det. Egentligen hade jag tänkt göra massa roliga grejer; visa bilder, gå igenom flyttsaker osv. Det blev ju inte så tyvärr, men det är en ny dag imorgon.
Inne på Lindex letar mamma efter en tröja bland all rea, och jag är med som smakråd. Mitt lilla överskott ska inte gå till kläder, utan sparas till en begagnad mikro och städprodukter hos Ullared. Hyllorna med vackra, stilrena läderväskor fångar min uppmärksamhet och jag är som fast, nästan dragen dit av magnetisk kraft. Just en särskild väska, en svart crossbody bag i fake-läder är som skapad för mig. Den liknar väskan jag har på mig, fast är en mindre-sliten-mer-fancy variant av den. Framför mig ser jag en vision av mig i välpressade, vita och beigea kläder, sleek hårfrisyr, vida kostymbyxor och väskan. Självsäkerheten syns på gångstilen. Denna magiska väska kostar 399 kr. I den högljudda affären med för skarpt ljus känns det tungt att inse att jag inte har råd att handla här just nu. Jag går motvilligt från väskan och på väg till kassan passerar jag en spegel och ser mig själv. Flottigt hår (jag ska ha en sleek bun ikväll hehe), trötta och svullna ögon som matchats ihop med en skrynklig linneklänning ser tillbaka på mig. Även om jag hade köpt väskan hade bilden jag sett framför mig inte levt upp till förväntningarna. Det gör mig lite ledsen och tar på självförtroendet. Min blick lämnar spegeln för det känns jobbigt att se reflektionen.
Några minuter senare slår det mig att visionen jag ser framför mig i sådana situationer är någon smal influenser som samarbetat för mycket med Tanrevel, som går på Stockholms gator och får folk at vända blickarna. Runt om mig ser inga av de anda i shoppingcentret ut så, då de flesta har sammanbitna miner och skyndar på med sina ärenden i vanliga skor, bärandes på en återanvändningsbar kasse. Även om det svider att erkänna känner jag mig dessutom senare dömd inne på Tatch när butiksbiträdet hälsar mig välkommen. Hon log vänligt men i den stunden kände jag mig för ful för att vara bland de fina, välstrykta kläderna. Vad gör det om jag köper en sån här tjusig topp, om jag ändå inte kan bära upp den?
Så jäkla dumt, jag vet. Så fort jag fick lite mat kändes allt bättre (hangry all dag every day) och jag och mammsen avslutade vår shoppingtur med ett besök till stadsmissionen. Där hade jag min flyttbudget att spendera, så shoppingen kändes lite roligare. Det första som mötte oss när vi kom in var ett stort målarstaffli i trä. Som jag ville ha det. Dessvärre var det inte till salu, men då var i alla fall väskan hos Lindex helt som bortblåst. Vackert porslin, grytor, stolar och tavlor fanns i mängder. För 375 kr fick jag en kaffekokare, en soptunna till mitt framtida badrum, ett par stylish stövlar från H&M samt en tavla med vacker ram.
Det finns ett hav av väskor att välja bland. Alla ser ut som lösningen på ens problem 🙂 De är ju dessvärre inte lösningen på alla ens problem.Vi åt underbar mat på en kolgrill.
Vad har jag lärt mig av idag? Inget nytt egentligen. Att shoppa second hand är så himla mycket roligare tycker jag, och jag blir påmind om det varje gång jag går i vanliga butiker. Det jag tänker på nu när jag ser tillbaka på dagen är en god lunch med mamma, på en ny favoritrestaurang, samt en vacker tavla för 85 kr. Jag vet att jag har mycket arbete kvar, men jag försöker påminna mig om att jag, mina begagnade krukor och lite skrynkliga linnekläder ska köra vårt eget race utan att jämföra oss med andra. Som sagt, det finns ju ofta en hel del oglamorösa delar även bakom det fina instagraminlägget.
Det blev för övrigt en sleek bun på kvällen. Bärandes på en to-go låda fylld med rester från lunchen begav jag mig till mina vänner, drack lite vin och hade en toppen-kväll på stan. Om jag får säga det själv tycker jag dessutom att jag var väldigt fin, nästan som en ballerina såg jag ut, med min gamla pålitliga väska och allt.
Jag spenderade precis över 1000 kr på att starta en blogg som jag inte vet om någon kommer läsa, och om det kan man säga vad man vill. Jag säger i alla fall att jag är stolt, rädd och taggad. Självfallet övervägde jag att använda ett gratis-program för att skapa bloggen, men resonerade att det var bättre att sätta lite press på mig själv genom att satsa stort från början. Jag manifesterar att den större kapaciteten kommer komma till användning. Nu har jag något att förlora – mer specifikt en hel jäkla lax – och har därmed inget annat val än att skriva. Här ska det banne mig produceras blogg-inlägg så get ready.
Till dig som läser vill jag säga att jag är innerligt tacksam att du har hittat hit. Jag har nämligen haft tusen olika idéer som snurrar runt i mitt huvud, och inte vetat vad jag ska göra med dem. De har varit diffusa, svåra att sätta fingret på och ändrats från dag till dag. Som jag skojat om med mina vänner; jag har haft en existentiell kris ca en gång i veckan de senaste tre åren. Många frågor har gnagt i mig om hur jag vill att min vardag ska se ut; skulle jag valt konst istället för teknik, hur är livet som egenföretagare, borde man flytta till landet, ska jag skriva en bok och sluta dricka läsk med sötningsmedel – alltså alla de stora frågorna. Dessa frågor har blivit allt mer påtagliga ju närmare arbetslivet kryper. En grå, kaffe-luktande jakt på högre bruttolön och falska leenden utbytta med kollegor gör mig nästan tårögd när jag skriver detta. Tårarna är också glädjetårar, då jag tror alla dessa tankar äntligen har lett till handling. Vi får se, och det är därför vi är här.
Min kompis Anna till vänster och jag till höger. Hon peppar mig alltid att våga göra coola saker, så som att starta en blogg<3
Jag är världens realist, i grunden praktiskt lagd och tycker logiskt tänkande är något av det finaste vi har. Märks det att jag pluggar till civilingenjör? Torrt som fan, jag vet. Idag har jag exempelvis arbetat hela dagen, inte med min blogg utan i butik. Det är ett roligt jobb med trevliga kollegor även om jag lämnar jobbet luktandes som en gammal soffa. Nästan hela min förra lön lades på min lägenhetshyra. Nu efter jobbet har jag druckit Pepsi, lagt tusen spänn på en blogg och funderat väldigt länge över hur man ändrar färg på bloggens text, och dessutom råkat radera ett helt färdigskrivet inlägg. Men jag är här, och gör så gott jag kan med de resurser och tid jag har. Guldstjärna till mig! Och till dig!
Förmodligen borde jag kanske berätta lite mer om mig själv, nu när du tagit dig tiden att titta förbi. Här är ett par saker som gör mig glad:
Baka bananbröd (fett jäkla gött med chokladpluppar i)
Vara vid havet
Inse att det är lördag när jag trodde det var söndag
Träffa min familj
När jag stavar rätt på ”civilingenjör”. Det gjorde jag inte nu.
Doften av churros på Liseberg
Slutligen, tack igen för att du nu har läst mitt fösta inlägg. Vi kanske inte vet exakt vart vi är på väg, men det är också en del av charmen tänker jag. Alla möjligheter är ju faktiskt möjliga.
