Idag vaknade jag arg, stressad, fysiskt obekväm med huvudvärk, spända axlar och hela kroppen känns svullen. Med min tofs ser jag ut som en founding father, med dubbelhaka dessutom, och inte alls som någon clean girl såsom alla andra verkar se ut.
Kläderna jag vill ha på mig har jag inte råd att köpa, så istället går jag runt i slitna jeans som tappat passformen och min brors gamla tjocktröjor, vilka tillsammans ger precis motsatta intrycket än det jag egentligen vill. Helst vill jag se ut som en framgångsrik affärskvinna. Mitt hår ska vara stylat, de minimalistiska kläderna strukna och smycken noggrant utvalda. Idag har jag på mig en tjocktröja med en stor gås på. Alltså, hur hamnade jag ens här?
Självklart har jag en del fina, simpla tröjor som jag brukar använda om jag ska ta ett glas vin med en vän eller så, men de vill jag inte använda i skolan. Det grundar sig i två anledningar. För det första funkar det helt enkelt inte att ha tighta kläder mellan 8-17. När jag sprungit ikapp min vagn har jag redan svettats igenom dem. Ska jag då gå runt i dem och flänga fram och tillbaka runt campus i ytterligare 9 timmar? Nej tack. Den andra anledningen är att jag inte känner mig 100% bekväm att visa min kroppsform allt för mycket. Om figuren ändrats på ett sätt eller annat kan det ta hjärnan ett tag innan den också hängt med. Speciellt jobbigt blir det när en tröja man använt flitigt genom åren inte alls sitter som tänkt längre. Så, mina finare kläder sitter inte som jag vill längre. Jag har inte heller råd att köpa nya kläder, inte ens ett plagg eller två. Det hjälper inte heller att de kläder jag vill köpa marknadsförs med kvinnor som inte alls ser ut som mig, och inte heller är tillverkade för att passa mig. En kavaj kan till exempel få mig att se ut som en låda.
Hur som helst, för att bli mindre sur gick jag ut på en promenad. Det började spö-regna halvvägs igenom, och det var ingen idé att ens försöka hålla sig någorlunda torr. Med regn droppandes ner för näsan ställde jag mig och tittade på ankorna. Tillslut blev det en ganska bra dag ändå.
På 100-vägen kändes huden tunn som papper, musklerna mjuka som smör och skelettet hårt som salta pinnar. Ramlar vi kommer asfalten skrapa bort hela mig och bryta min rygg med ett högt knak. Det var första gången jag åkte på en motorcykel, och jag kramade om hårt för att inte trilla av. En del av mig undrade varför det var lagligt att köra i 100 km/h, med endast en hjälm som skydd. Den skulle knappast hjälpa om vi välte, gled flera hundra meter och blev påkörda bakifrån. Min linneskjorta och bara ben vinner nog tyvärr inte mot asfalt och järn-räcken. Å andra sidan funderade en helt annan del av mig på när jag kunde ta mitt eget motorcykelkörkort. Vinden piskade från båda sidor och hjälmen var tung att vrida. Jag förstod att luft verkligen kan vara en vägg. Samtidigt hade jag nog aldrig känt mig så fri. Det var som att flyga. Blått hav och orangea berg omringade vägen vi for fram på.
Bra hjälm
Troligtvis var det inte smart av oss att hyra motorcykel, eller rättare sagt vet jag att det inte var smart. Däremot fick vi se en helt annan sida av Spanien, och skapade minnen vi inte glömmer. Ibland är min fyrkantiga låda väldigt bekväm och säker, men då och då är det skönt att sticka fram huvudet för att se vad som händer runtomkring.
Tyvärr jämför jag mig mycket med andra, utifrån perspektivet att jag ibland uppfattar mig själv som tråkig och feg i förhållande till många omkring mig. Jag sitter hemma och knappar på min dator, nöjd med mitt beslut att i stort sett välja bort alkohol den kommande tiden. Gör det mig tråkig? Är jag feg om jag hellre hyr en liten stuga i England än festar på Ibiza?
Vem gillar inte en bra bok i skuggan??
Jag får påminna mig själv att jag har gjort många saker som andra inte vågar, och kanske faktiskt tycker jag är cool för. Exempelvis har jag haft en vernissage och det är inte heller alla som vågar dela med sig på en blogg. Visst, jag har fallit för grupptryck och försökt hänga med i det coola gängets jargon, men numera gör jag det jag faktisk mår bra av. Jag vågar tacka nej. Dessutom har jag aldrig trampat på någon annan för att själv komma före, och inte heller tryckt ner andra för att säkra min egen status. Jag har sagt ifrån när folk omkring mig säger otrevliga saker, och har vågat gå min egen väg. I alla fall trampar jag upp en liten stig åt mig själv, numera. Det är faktiskt något att vara stolt över.
De senaste åren har jag haft svårt att finna ork och lust att verkligen kötta plugg. Timmarna som krävs i tentaveckan för godkänt har varit precis bortom mitt grepp. Helt ärligt tror jag också det grundar sig i en rädsla att misslyckas; om jag inte försöker ordentligt tär det inte på min självbild om jag får underkänt på en tenta.
Just nu har jag två tentor efter mig, varav en jag tålmodigt inväntar betyg på, så situationen är egentligen inte så farlig. Problemet är att min självbild till stor del har baserats på att jag är ”duktig” och ”smart”. Ett tillfälle jag minns särskilt tydligt är när klassen fick tillbaka ett SO prov i högstadiet. Jag fick ett A, och blev inte glad. Där insåg jag att jag inte blir glad av att få höga betyg, endast missnöjd om jag inte får det och därmed hade kunnat prestera bättre.
Tjejen som pluggar matte 22 på kvällen för att hon ”måste” hinna göra alla övningsuppgifter inför morgondagens lektion is no more. För övrigt passar inte dessa byxor längre, och fan vad jag måste köpa ett par nya i samma modell. Bästa byxorna asså.
Detta synsätt var varken roligt eller bra för stressnivåerna. Så småningom slutade jag försöka mitt bästa, för mitt bästa var osunt och extremt. Idag gör jag mitt bästa i många situationer, men inte just när det kommer till plugg. Så kallad work-life balance är ett begrepp jag har bekantat mig med, trots att det nu har slagit över och jag inte ens helhjärtat vågar försöka. That’s a whole ’nother story.
Nu när jag börjar min master är jag sugen på förändring. Jag har flyttat, kan skapa en ny rutin och har mycket valbara kurser framför mig. Dock vet alla att det är ungefär väldigt mycket lättare att säga att man ska påbörja en ny rutin, än att faktiskt påbörja den. Idag tog jag däremot ett steg i rätt riktning för att cementera detta nya vardagsliv. Jag gick upp, gjorde en 30-min crossfit workout på yogamattan i mitt vardagsrum, storstädade hela lägenheten, handlade mat för två meal-prep omgångar, lagade middag, packade upp från min semester, röjde, rensade och såg på Sex and the City. Och beställde örngott. Detta måste vara den mest produktiva dagen jag haft detta året, ärligt talat.
Egentligen var min att-göra lista lite längre, men jag nöjde mig med att boka en tvättid istället för att faktiskt tvätta, bland annat. Work-life balance baby.
Då jag ännu inte hade några möbler i lägenheten satt jag och mina vänner på golvet, bland tomma sushi-lådor och engångs-pinnar. Vi drack ett nytt rödvin från Portugal som jag köpt på systemet för att bjuda på. Portugisiska viner ska tydligen vara underskattade. Det kändes ovant när jag plockade fram chokladen jag inhandlat, för nu hade jag äntligen min första bjudning i mitt eget boende med saker jag köpt.
Med spackel på väggarna, flyttlådor, icke-existerande möbler och ekande röster var det tydligt att vi satt i en tom lägenhet. Med trots det kände jag hur den var full av kärlek. När det kommer till vänner drog jag tillslut vinslotten, efter flera år av att dragit nitlotter. Tyvärr saknades några av mina fina tjejer denna kväll, men ni vet vilka ni är och all kärlek till er. Det är en cool känsla att veta att jag hade gått igenom eld och vatten för dessa personer, och nu blir jag lite rörd. Även när jag själv känner mig som en bluff och inte förstår varför dessa omtänksamma, vackra, kreativa och generösa tjejer vill hänga med mig finns de där redo med pepp, kram, choklad och verbala bitch-slaps när det behövs för att få ur en lite vett.
Alla har vi dock så olika liv nu, och ibland känns det trist att vi inte längre ses i skolan varje dag. Utspridda i flera olika städer, med parters och icke-gemensamma vänner är det sällan vi alla ses samtidigt. Därför blir jag extra tacksam när vi väl får chansen att göra det, och att vi alla tar oss tiden att pussla med scheman för att ses. Vänner ska man inte ta för givet. <3
Har du någonsin moppat en vägg? Det har jag, mer bestämt alla fyra väggar i den nya ettan. Äntligen går lassen med flyttlådor till min alldeles egna lägenhet. Hittills har däremot inga möbler funnit sig dit, men 22 par skor, böcker utan bokhylla, nya bestick och städprodukter börjar fylla de tomma rummen.
Charmen med en tom lägenhet som ska fyllas med möbler, tavlor och lampor för mig till Biltema, Lagerhaus och Ikea på jakt efter studentvänliga deals på fin inredning. Den tidigare hyresgästen hade dessutom lämnat en present; smutsiga väggar med massvis av små hål efter tavlor och hyllor. Flera tidigare hyresgästers spackel, märken och smuts prydde de vita väggarna och gav ett allmänt onajs intryck. Men det ska jag åtgärda, och moppen var bara första steget.
Städ städ städ
Med ett öppet fönster strömmade frisk kvällsluft in bland citrondoftande städprodukter. Jag spacklade omsorgsfullt de tiotal hål som fanns överallt på väggarna, fylld av en stark känsla av stolthet att jag gjorde detta själv. Från min mobil sjöng Amy Winehouse, ljudet studsandes bland de kala väggarna. Detta var första gången jag var ensam i lägenheten, min lägenhet. Tyst, tomt och nästan kusligt var det.
En produktiv kväll senare knaprar jag bränd makaronilåda till middag och ser på Sex and the City, en skål chips bredvid. På Snapchat dyker en influensers inlägg från Way Out West upp som förslag, och jag blir nyfiken. Två-tre snaps senare stänger jag sammanbitet ner appen; det lilla jag hann se av sleek buns, prada shades och lipfiller räckte gott och väl.
Dessvärre känns det som alla dessa typer av event har blivit en enda stor marketing kampanj där influensers lever sitt bästa liv och får allt ”vanligt” folk, som typ mig, att må lite sämre över sina vanliga liv. Nu i lägenheten stängde jag av handdukstorken och elementen för att kanske spara en hundralapp på elräkningen. En soffa, matta, matbord, stolar, skrivbordsstol och målarfärg till de smutsiga väggarna är saker jag ska inhandla, men jag inväntar tålmodigt min lilla butikslön som kommer i slutet av sommaren. Jag har verkligen ingen speciellt stark längtan att gå på Way Out West (eller ett stort-överprisat-tredagars-krök-med-halvbra-musik som man också kan kalla det) och är verkligen inte avundsjuk på dessa influensers. Inte ens en gnutta. Bitter? Ja, ändå lite. Mitt liv är också bra, roligt och värdefullt, även om jag inte lägger tusentals kronor på mitt utseende varje månad och köper en ny Zara-garderob stup i kvarten. Med avsmak minns jag en haul på Youtube, där påsar fyllda med kläder provades. Personen hade gått i butiken utan att bry sig om att prova inköpen och diskuterade nu huruvida de satt bra eller inte. För mig var det helt absurt; om jag köper kläder gör jag det omsorgsfullt, prismedvetet och med omtanke för miljön. Mina plagg är inte utbytbara, vilket var känslan jag fick av henne. Kläderna behandlades som förbrukningsvaror som skulle användas en eller två gånger. I vissa hauls jag har sett finns ingen emotionell koppling till kläderna alls, om det inte är en YSL väska man unnar sig, såklart.
Fortsättningsvis tycker jag det är lite absurt att det är detta som ska eftersträvas. Det är ju bokstavligen bara påhitt. Influensers jobb är att sälja en förskönad bild av sig själv och sina liv. Även om många kanske inte egentligen eftersträvar att leva så, tror jag det har en oerhört stark påverkan på vårt undermedvetande. Vad lägger jag mina pengar på, vad delar jag på sociala medier, vad återberättar jag om min helg? Jag har köpt många saker jag sedan ångrat, för jag tänkte att de skulle göra mig bättre. Bättre. Du läste det rätt. Saker gör en inte bättre. Helt ärligt, fuck sociala medier. De är skit. Folk får såklart göra vad de vill, men det är krig, svält, fattigdom och förtryck i stora delar av världen. Vi lever i lågkonjunktur, varje gång jag hör ett flygplan håller jag andan tills jag inte hör en explosion, och jag är rädd för att ta kollektivtrafik hem från stan efter en utekväll. Men du, kära influenser, drick du din Redbull vodka på WOW och lägg ut det på Snapchat, från eventet där du kommer in gratis och får all mat du kan vilja ha. Open bar och PR-paket kanske ingår också? Få alla andra att må sämre över att deras liv inte är lika perfekt och fantastiskt som ditt. Gör du det.
Bitterhet does not look good on me. Tro mig, jag är fullt medveten om det. Det är en förlängning av min egen osäkerhet. Dessa Pr-kampanjer faller mig dock inte i smaken, som kvinna som ska ut i en mansdominerad bransch och även är i tydlig minoritet på min utbildning. Och trad-wives, det absurda fenomenet där unga kvinnor vill gå tillbaka i tiden till en förskönad bild av hemmafrun, får mig att sucka. På campus, där jag gör mitt yttersta för att inte bli en hemmafru, har jag hört ytterst märkliga kommentarer från både klasskamrater och fakultet. På jobbet har dessutom fula gubbar tagit sig rätten att kommentera min kropp. Skulle mitt liv inte vara bra nog, bara för jag inte dansar på Way Out West, drink i handen med överfyllda läppar? Jag är mer än dekoration och en mack-makare. Bre din egen jävla smörgås, gubbjävel. Och till dig som faller för trad-wife trenderna: ta ett restaurangjobb och se hur kul du tycker det är. Då får du i alla fall en pension.
Det som inte faller mig i smaken med dessa kropps- och skönhetsideal samt förvrängda bilder av verkligheten är att de blir tydliga motkrafter till det jag försöker åstadkomma genom att studera till civilingenjör, samt alla framsteg som gjorts sedan kvinnor fick ha långbyxor och äga saker. Ska jag vara ärlig grundar mitt förakt även i att jag aldrig kan bli en sån vacker influenser-tjej, hur mycket jag än försöker. Även om askungens goda fe svängde förbi hade jag känt mig som en bluff. Jag är i princip allergisk mot ”coola” personer, tack högstadiet för det, och influensers ger mig samma vibe.
För att summera denna långa rant: Vår lilla tid här på jorden får inte schablas bort. Hittills tror jag det är enkelhet, familj, konst och närhet till natur som hade gjort mig lyckligast. Ständigt jobbar jag med att släppa tankar om att mitt liv hade varit bättre om jag köpte en sån här, eller en sån där, såg ut si eller bodde så. Extern bekräftelse för ytliga ting doesn’t mean shit. Det är ju familj- och vänskapsrelationer man kommer glädjas åt när åldern kommer. Detta var min rant för denna gång.
Vill du ha en female-rage låt, lyssna på Nightmare med Halsey.
En solig dag i småstaden, med sjöutsikt och alkoholfri drink var precis det jag behövde.
Jag kände mig bortskämd när jag rullade fram till sjötomten, grus knastrande under gummidäcken, mot en oförskämt vacker utsikt över sjö och skog. Tänk att få göra det sådär efter jobbet en vanlig tisdag. Med parkeringsbromsen i kunde jag andas ut. Tacksam för att få låna mammas bil och för en fin kollega som låtit mig gå lite tidigare var jag nu redo för en helt kravlös, avslappnad kväll med en vän.
En drink med flädersaft, urgröpt passionsfrukt, bubbelvatten med smak av mango, färsk mynta och is var magiskt fräsch i värmen. Vi drack den i solen på altanen, småpratade och njöt av lugnet. Runt om oss sjöng syrsor i kvällssolen och vi hade likaväl kunnat vara utomlands. Det fina, tycker jag, är att det här var hemma. Så här kan man bo.
Efter mycket stress, ångest och pms var det så skönt att lämna stan och bara vara. Anna hade förberett en otrolig middag med grönsaker, mango, koriander, ingefära och vegfärs, som tillsammans kombinerades till vietnamesiska sallads-bowls. Efterrätten bestod av hemmagjord tiramisu med hallon. Det var så gott, och så omtänksamt, att jag höll på att smälla av.
Ännu en gång kände jag att det är vid vattnet jag vill bo; avlägset och stillsamt vid en sjö eller havet. Vågornas ljud ger ett lugn jag inte finner någon annanstans, och i denna stund kände jag hur vågornas kluckande läkte något inom mig. Min ångest från veckan bedövades, i alla fall för en stund. För att bo såhär, och leva som jag vill, måste jag kunna arbeta på distans. Det är något jag tänker mycket på, hur jag kan förverkliga den drömmen.
Så så gott
Hittills har jag ingen lösning på hur jag ska kunna bo såhär, men det får komma tänker jag. En sak i taget. Just nu försöker jag ju få in en rutin med min blogg, plugga omtenta på mina lunchraster, jobba och flytta. Det får vara gott nog just nu.
Inne på Lindex letar mamma efter en tröja bland all rea, och jag är med som smakråd. Mitt lilla överskott ska inte gå till kläder, utan sparas till en begagnad mikro och städprodukter hos Ullared. Hyllorna med vackra, stilrena läderväskor fångar min uppmärksamhet och jag är som fast, nästan dragen dit av magnetisk kraft. Just en särskild väska, en svart crossbody bag i fake-läder är som skapad för mig. Den liknar väskan jag har på mig, fast är en mindre-sliten-mer-fancy variant av den. Framför mig ser jag en vision av mig i välpressade, vita och beigea kläder, sleek hårfrisyr, vida kostymbyxor och väskan. Självsäkerheten syns på gångstilen. Denna magiska väska kostar 399 kr. I den högljudda affären med för skarpt ljus känns det tungt att inse att jag inte har råd att handla här just nu. Jag går motvilligt från väskan och på väg till kassan passerar jag en spegel och ser mig själv. Flottigt hår (jag ska ha en sleek bun ikväll hehe), trötta och svullna ögon som matchats ihop med en skrynklig linneklänning ser tillbaka på mig. Även om jag hade köpt väskan hade bilden jag sett framför mig inte levt upp till förväntningarna. Det gör mig lite ledsen och tar på självförtroendet. Min blick lämnar spegeln för det känns jobbigt att se reflektionen.
Några minuter senare slår det mig att visionen jag ser framför mig i sådana situationer är någon smal influenser som samarbetat för mycket med Tanrevel, som går på Stockholms gator och får folk at vända blickarna. Runt om mig ser inga av de anda i shoppingcentret ut så, då de flesta har sammanbitna miner och skyndar på med sina ärenden i vanliga skor, bärandes på en återanvändningsbar kasse. Även om det svider att erkänna känner jag mig dessutom senare dömd inne på Tatch när butiksbiträdet hälsar mig välkommen. Hon log vänligt men i den stunden kände jag mig för ful för att vara bland de fina, välstrykta kläderna. Vad gör det om jag köper en sån här tjusig topp, om jag ändå inte kan bära upp den?
Så jäkla dumt, jag vet. Så fort jag fick lite mat kändes allt bättre (hangry all dag every day) och jag och mammsen avslutade vår shoppingtur med ett besök till stadsmissionen. Där hade jag min flyttbudget att spendera, så shoppingen kändes lite roligare. Det första som mötte oss när vi kom in var ett stort målarstaffli i trä. Som jag ville ha det. Dessvärre var det inte till salu, men då var i alla fall väskan hos Lindex helt som bortblåst. Vackert porslin, grytor, stolar och tavlor fanns i mängder. För 375 kr fick jag en kaffekokare, en soptunna till mitt framtida badrum, ett par stylish stövlar från H&M samt en tavla med vacker ram.
Det finns ett hav av väskor att välja bland. Alla ser ut som lösningen på ens problem 🙂 De är ju dessvärre inte lösningen på alla ens problem.Vi åt underbar mat på en kolgrill.
Vad har jag lärt mig av idag? Inget nytt egentligen. Att shoppa second hand är så himla mycket roligare tycker jag, och jag blir påmind om det varje gång jag går i vanliga butiker. Det jag tänker på nu när jag ser tillbaka på dagen är en god lunch med mamma, på en ny favoritrestaurang, samt en vacker tavla för 85 kr. Jag vet att jag har mycket arbete kvar, men jag försöker påminna mig om att jag, mina begagnade krukor och lite skrynkliga linnekläder ska köra vårt eget race utan att jämföra oss med andra. Som sagt, det finns ju ofta en hel del oglamorösa delar även bakom det fina instagraminlägget.
Det blev för övrigt en sleek bun på kvällen. Bärandes på en to-go låda fylld med rester från lunchen begav jag mig till mina vänner, drack lite vin och hade en toppen-kväll på stan. Om jag får säga det själv tycker jag dessutom att jag var väldigt fin, nästan som en ballerina såg jag ut, med min gamla pålitliga väska och allt.
