På 100-vägen kändes huden tunn som papper, musklerna mjuka som smör och skelettet hårt som salta pinnar. Ramlar vi kommer asfalten skrapa bort hela mig och bryta min rygg med ett högt knak. Det var första gången jag åkte på en motorcykel, och jag kramade om hårt för att inte trilla av. En del av mig undrade varför det var lagligt att köra i 100 km/h, med endast en hjälm som skydd. Den skulle knappast hjälpa om vi välte, gled flera hundra meter och blev påkörda bakifrån. Min linneskjorta och bara ben vinner nog tyvärr inte mot asfalt och järn-räcken. Å andra sidan funderade en helt annan del av mig på när jag kunde ta mitt eget motorcykelkörkort. Vinden piskade från båda sidor och hjälmen var tung att vrida. Jag förstod att luft verkligen kan vara en vägg. Samtidigt hade jag nog aldrig känt mig så fri. Det var som att flyga. Blått hav och orangea berg omringade vägen vi for fram på.
Troligtvis var det inte smart av oss att hyra motorcykel, eller rättare sagt vet jag att det inte var smart. Däremot fick vi se en helt annan sida av Spanien, och skapade minnen vi inte glömmer. Ibland är min fyrkantiga låda väldigt bekväm och säker, men då och då är det skönt att sticka fram huvudet för att se vad som händer runtomkring.
Tyvärr jämför jag mig mycket med andra, utifrån perspektivet att jag ibland uppfattar mig själv som tråkig och feg i förhållande till många omkring mig. Jag sitter hemma och knappar på min dator, nöjd med mitt beslut att i stort sett välja bort alkohol den kommande tiden. Gör det mig tråkig? Är jag feg om jag hellre hyr en liten stuga i England än festar på Ibiza?
Jag får påminna mig själv att jag har gjort många saker som andra inte vågar, och kanske faktiskt tycker jag är cool för. Exempelvis har jag haft en vernissage och det är inte heller alla som vågar dela med sig på en blogg. Visst, jag har fallit för grupptryck och försökt hänga med i det coola gängets jargon, men numera gör jag det jag faktisk mår bra av. Jag vågar tacka nej. Dessutom har jag aldrig trampat på någon annan för att själv komma före, och inte heller tryckt ner andra för att säkra min egen status. Jag har sagt ifrån när folk omkring mig säger otrevliga saker, och har vågat gå min egen väg. I alla fall trampar jag upp en liten stig åt mig själv, numera. Det är faktiskt något att vara stolt över.
Tills nästa gång,
Hanna
Lämna ett svar