Har du någonsin moppat en vägg? Det har jag, mer bestämt alla fyra väggar i den nya ettan. Äntligen går lassen med flyttlådor till min alldeles egna lägenhet. Hittills har däremot inga möbler funnit sig dit, men 22 par skor, böcker utan bokhylla, nya bestick och städprodukter börjar fylla de tomma rummen.
Charmen med en tom lägenhet som ska fyllas med möbler, tavlor och lampor för mig till Biltema, Lagerhaus och Ikea på jakt efter studentvänliga deals på fin inredning. Den tidigare hyresgästen hade dessutom lämnat en present; smutsiga väggar med massvis av små hål efter tavlor och hyllor. Flera tidigare hyresgästers spackel, märken och smuts prydde de vita väggarna och gav ett allmänt onajs intryck. Men det ska jag åtgärda, och moppen var bara första steget.
Med ett öppet fönster strömmade frisk kvällsluft in bland citrondoftande städprodukter. Jag spacklade omsorgsfullt de tiotal hål som fanns överallt på väggarna, fylld av en stark känsla av stolthet att jag gjorde detta själv. Från min mobil sjöng Amy Winehouse, ljudet studsandes bland de kala väggarna. Detta var första gången jag var ensam i lägenheten, min lägenhet. Tyst, tomt och nästan kusligt var det.
En produktiv kväll senare knaprar jag bränd makaronilåda till middag och ser på Sex and the City, en skål chips bredvid. På Snapchat dyker en influensers inlägg från Way Out West upp som förslag, och jag blir nyfiken. Två-tre snaps senare stänger jag sammanbitet ner appen; det lilla jag hann se av sleek buns, prada shades och lipfiller räckte gott och väl.
Dessvärre känns det som alla dessa typer av event har blivit en enda stor marketing kampanj där influensers lever sitt bästa liv och får allt ”vanligt” folk, som typ mig, att må lite sämre över sina vanliga liv. Nu i lägenheten stängde jag av handdukstorken och elementen för att kanske spara en hundralapp på elräkningen. En soffa, matta, matbord, stolar, skrivbordsstol och målarfärg till de smutsiga väggarna är saker jag ska inhandla, men jag inväntar tålmodigt min lilla butikslön som kommer i slutet av sommaren. Jag har verkligen ingen speciellt stark längtan att gå på Way Out West (eller ett stort-överprisat-tredagars-krök-med-halvbra-musik som man också kan kalla det) och är verkligen inte avundsjuk på dessa influensers. Inte ens en gnutta. Bitter? Ja, ändå lite. Mitt liv är också bra, roligt och värdefullt, även om jag inte lägger tusentals kronor på mitt utseende varje månad och köper en ny Zara-garderob stup i kvarten. Med avsmak minns jag en haul på Youtube, där påsar fyllda med kläder provades. Personen hade gått i butiken utan att bry sig om att prova inköpen och diskuterade nu huruvida de satt bra eller inte. För mig var det helt absurt; om jag köper kläder gör jag det omsorgsfullt, prismedvetet och med omtanke för miljön. Mina plagg är inte utbytbara, vilket var känslan jag fick av henne. Kläderna behandlades som förbrukningsvaror som skulle användas en eller två gånger. I vissa hauls jag har sett finns ingen emotionell koppling till kläderna alls, om det inte är en YSL väska man unnar sig, såklart.
Fortsättningsvis tycker jag det är lite absurt att det är detta som ska eftersträvas. Det är ju bokstavligen bara påhitt. Influensers jobb är att sälja en förskönad bild av sig själv och sina liv. Även om många kanske inte egentligen eftersträvar att leva så, tror jag det har en oerhört stark påverkan på vårt undermedvetande. Vad lägger jag mina pengar på, vad delar jag på sociala medier, vad återberättar jag om min helg? Jag har köpt många saker jag sedan ångrat, för jag tänkte att de skulle göra mig bättre. Bättre. Du läste det rätt. Saker gör en inte bättre. Helt ärligt, fuck sociala medier. De är skit. Folk får såklart göra vad de vill, men det är krig, svält, fattigdom och förtryck i stora delar av världen. Vi lever i lågkonjunktur, varje gång jag hör ett flygplan håller jag andan tills jag inte hör en explosion, och jag är rädd för att ta kollektivtrafik hem från stan efter en utekväll. Men du, kära influenser, drick du din Redbull vodka på WOW och lägg ut det på Snapchat, från eventet där du kommer in gratis och får all mat du kan vilja ha. Open bar och PR-paket kanske ingår också? Få alla andra att må sämre över att deras liv inte är lika perfekt och fantastiskt som ditt. Gör du det.
Bitterhet does not look good on me. Tro mig, jag är fullt medveten om det. Det är en förlängning av min egen osäkerhet. Dessa Pr-kampanjer faller mig dock inte i smaken, som kvinna som ska ut i en mansdominerad bransch och även är i tydlig minoritet på min utbildning. Och trad-wives, det absurda fenomenet där unga kvinnor vill gå tillbaka i tiden till en förskönad bild av hemmafrun, får mig att sucka. På campus, där jag gör mitt yttersta för att inte bli en hemmafru, har jag hört ytterst märkliga kommentarer från både klasskamrater och fakultet. På jobbet har dessutom fula gubbar tagit sig rätten att kommentera min kropp. Skulle mitt liv inte vara bra nog, bara för jag inte dansar på Way Out West, drink i handen med överfyllda läppar? Jag är mer än dekoration och en mack-makare. Bre din egen jävla smörgås, gubbjävel. Och till dig som faller för trad-wife trenderna: ta ett restaurangjobb och se hur kul du tycker det är. Då får du i alla fall en pension.
Det som inte faller mig i smaken med dessa kropps- och skönhetsideal samt förvrängda bilder av verkligheten är att de blir tydliga motkrafter till det jag försöker åstadkomma genom att studera till civilingenjör, samt alla framsteg som gjorts sedan kvinnor fick ha långbyxor och äga saker. Ska jag vara ärlig grundar mitt förakt även i att jag aldrig kan bli en sån vacker influenser-tjej, hur mycket jag än försöker. Även om askungens goda fe svängde förbi hade jag känt mig som en bluff. Jag är i princip allergisk mot ”coola” personer, tack högstadiet för det, och influensers ger mig samma vibe.
För att summera denna långa rant: Vår lilla tid här på jorden får inte schablas bort. Hittills tror jag det är enkelhet, familj, konst och närhet till natur som hade gjort mig lyckligast. Ständigt jobbar jag med att släppa tankar om att mitt liv hade varit bättre om jag köpte en sån här, eller en sån där, såg ut si eller bodde så. Extern bekräftelse för ytliga ting doesn’t mean shit. Det är ju familj- och vänskapsrelationer man kommer glädjas åt när åldern kommer. Detta var min rant för denna gång.
Vill du ha en female-rage låt, lyssna på Nightmare med Halsey.
På återseende,
Hanna
Lämna en kommentar